Grunden för EU:s gemensamma livsmedelslagstiftning är säkra livsmedel, redlighet, konsumentförtroende samt förutsättningar för fri rörlighet. Livsmedelskedjan ska ses som en sammanhängande enhet, varför lagstiftningen sträcker sig ända från det foder som djuren äter till konsumenternas köp i butiken.

Den 1 januari 2005 börjar nya EU-gemensamma regler för spårbarhet av livsmedel att gälla. Detta innebär att råvaror och ingredienser som en tillverkare av livsmedel använder ska kunna spåras bakåt till leverantören och tillverkade produkter ska kunna följas framåt till köparen. Syftet är att produkter ska kunna dras in från marknaden om det visar sig att de är farliga eller osäkra; indragandet eller återkallandet ska kunna ske snabbt, för att öka säkerheten, och snävt för att begränsa kostnaden.

Företagen bär redan idag det ekonomiska ansvaret för såväl eventuella skador som en produkt orsakar som för kostnaden för ett återkallande. De har också ekonomiska incitament att skydda sitt varumärke och sin verksamhet och har därför redan i viss utsträckning mer långtgående rutiner än den nya spårbarhetsregleringen kräver. De nya reglerna innebär ingen märkning eller ny information till konsumenterna. Till skillnad från t.ex. märknings- och spårbarhetskrav för livsmedel som har producerats ekologiskt eller som innehåller GMO, innebär inte de nya reglerna någon upplysning om produktionen eller om ursprunget

Livsmedelslagstiftningens syften, att garantera hälsa/säkra livsmedel och redlighet, kan motivera spårbarhet i livsmedelskedjan, men det betyder inte nödvändigtvis att spårbarheten behöver regleras. Regleringar behövs endast om företagens intressen avviker från samhällets.

I huvudsak sammanfaller företagens och samhällets intressen när det gäller spårbarhet. Företagens intressen medför generellt sett längre gående krav och spårbarhetsrutiner än vad reglerna gör. I grunder finns därför inga skäl att tro att regleringen får företag att väsentligt ändra sin företagsekonomiska bedömning eller medför några större kostnadsökningar för företagen. Spårbarhetsregleringen får alltså begränsad effekt på säkerheten i de livsmedel som finns på marknaden och på kostnaderna för att vid behov dra in produkter. Eftersom samhällets intressen i huvudsak tillgodoses av rent företagsekonomiska överväganden, är den nya regleringen knappast samhällsekonomiskt motiverad.

De nya EU-kraven på spårbarhet för livsmedel får i praktiken mycket liten effekt och höjer inte säkerheten i livsmedel på EU-marknaden. De tillför inte några betydande samhällsekonomiska vinster, jämfört med nuvarande regler. De medför dock heller inte några nämnvärda kostnader.