Drygt 600 miljoner kronor per år betalas till svenska jordbrukare för att de ska hävda betesmarker. Syftet med hävden är att bevara markernas biologiska och kulturhistoriska värde. Används dessa medel effektivt? Är stöden konstruerade så att skattebetalarna får mesta möjliga för pengarna? Detta är utgångspunkten för ett regeringsuppdrag som Jordbruksverket och Livsmedelsekonomiska institutet (SLI) har haft. Vi skulle analysera dels de värden som stöden skall bevara eller åstadkomma, dels effektiviteten i de styrmedel som används. Utgångspunkten är att medlen ska utformas så att avsedda resultat nås till lägsta möjliga kostnad. SLI har haft ett huvudansvar för analysen av kostnadseffektiviteten, som redovisas i föreliggande rapport.

En principiell analys görs dels av nuvarande styrmedel, dels av alternativa möjligheter. Vad är avgörande för om en åtgärd är kostnadseffektiv – och går det i dagsläget att bedöma om nuvarande styrmedel är det? Är kontroll- och sanktionssystemet för avvikelser från uppgjorda skötselplaner effektivt utformat? Vilka alternativa styrmedel finns? Vilka medel används i andra länder och har de förutsättningar att passa i Sverige?

Genom den reform av den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU som i Sverige träder i kraft vid det kommande årsskiftet minskar stödet till produktion kraftigt. Jordbrukarna får i stället ett gårdsstöd som inte är beroende av vad de producerar. Genom reformen kommer exempelvis stödet till nötköttsproduktion att minska, vilket skulle kunna medföra att även hävden av betesmarker minskar. Detta är den enskilda effekt av den stundande reformen som har diskuterats mest i Sverige. I en parallell studie har SLI empiriskt analyserat vilken betydelse djurbidragen har haft för betesmarkernas bevarande.

De generella gårdsstöden ska stegvis sänkas de närmaste åren, samtidigt som stödet för produktion av miljötjänster och åtgärder som utvecklar landsbygden höjs. Politiken blir alltså allt mindre inriktad på att stödja produktion av jordbruksprodukter och mer inriktad på att stödja produktion av kollektiva nyttigheter av karaktären betesmarkshävd. Det är därför naturligt att de riktade stöden för att hävda betesmarker får särskild uppmärksamhet.

I föreliggande rapport analyseras effektiviteten i nuvarande stöd för att bevara och sköta betes- och ängsmarker. Alternativa metoder för att bevara betesmarker studeras, liksom erfarenheter av andra metoder i andra delar av världen. Vidare görs en analys av vilka faktorer som har betydelse för jordbrukares hävd av ängs- och betesmarker i Sverige.