Sedan 50 år har multilaterala förhandlingar lett till att det blivit lättare att mellan
länder handla med industrivaror. Detta har lyckats genom en insikt hos deltagande
länder att de gemensamt har att vinna på att förbättra handelsmöjligheterna.
Trots denna insikt har gjorda överenskommelser inte omfattat handeln med
jordbruksprodukter, förrän i den allra senaste förhandlingsrundan. Är det svårare att
acceptera handel med livsmedel? Gör jordbrukets särskilda roll – att förse befolkningen
med mat – att produktionen bör skyddas mot internationell konkurrens? Är
det en fördel för ett land att producera sina egna livsmedel?
På senare tid har även de generellt positiva effekterna av internationell handel – och
fördelningen av dessa effekter – allt mer ifrågasatts, tillsammans med en ökad
globalisering. Har handel negativa effekter på exempelvis fördelning eller miljö, som
överstiger de positiva effekterna? Gäller detta i högre grad för livsmedel än för andra
varor?
Samtidigt betonas andra syften med – eller funktioner hos – jordbruket än att
producera livsmedel. Har jordbruket sådana effekter att det motiverar ett skydd, trots
att detta minskar den ekonomiska tillväxten både i det land som stänger handeln ute
och i de länder vars exportmöjligheter därmed inskränks?
U-länderna tillhör förlorarna och många förordar en friare handel. Men många uländer
har länge fört en politik som missgynnar det egna jordbruket. De beskattar
jordbruket och subventionerar industrisektorn på jordbrukssektorns bekostnad. Iländerna
gör tvärt om. Här subventioneras jordbruket på andra sektorers bekostnad.
I den här rapporten analyseras för- och nackdelar med en friare handel med
jordbrukets produkter. Syftet är att granska argumenten för en annan syn på
produkterna från denna näring än från andra näringar i samhället. Är jordbruket så
annorlunda att det också bör behandlas annorlunda i internationella handelsförhandlingar
– trots en övertygelse att vi gemensamt vinner på frihandel?