Sockerproduktionen tillhör de sektorer inom EU som erhållit de högsta stöden inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Politiken för socker inbegriper tullar för att förhindra konkurrerande import, exportsubventioner och produktionskvoter för att stödja priset på socker inom EU. Sockerrör är samtidigt en viktig gröda för flera u-länder men den protektionistiska politik som många länder inklusive EU har bedrivit försvårar u-ländernas möjligheter att konkurrera.

Under 2006 reformerade EU sin politik för socker vilket ger ett lägre sockerpris på EU:s inre marknad samt minskad odling av sockerbetor inom EU. Vissa u-länder protesterar dock mot reformen. Orsaken är att vissa u-länder tillträde till EU:s skyddade marknad genom så kallade preferensavtal, vilket innebär att de tullfritt får exportera en viss mängd socker till EU. Eftersom sockerpriset inom EU varit upp till tre gånger så högt som världsmarknadspriset de senaste decennierna har preferensavtalen varit en god affär för de gynnade u-länderna. Reformen urholkar emellertid värdet av preferenserna och i rapporten analyseras vilka som vinner och vilka som förlorar på reformen. Det analysverktyg som används är CAPRI-modellen, vilket är en matematisk programmeringsmodell utvecklad för att analysera effekter av förändringar i den gemensamma jordbrukspolitiken.

Resultaten är komplexa och visar att det både finns vinnare och förlorare såväl inom u-länderna som i EU. I u-länderna förlorar de producenter i som gynnas av preferensavtalen men konsumenterna vinner eftersom reformen gör att sockerregleringens negativa effekter för andra jordbruksprodukter inom EU minskar. Det leder till lägre priser för vissa livsmedel som u-länderna importerar. Likaså vinner de sockerproducenter som exporterar till icke-preferensmarknader på ett högre världsmarknadspris. Preferenserosionen motverkas därför till viss del av ett högre världsmarknadspris. För EU medför reformen en betydande välfärdsvinst även om EU:s sockerproducenter drabbas av lägre priser. Slutligen visar analysen att handelspreferenser är ett ineffektivt och dyrt sätt att bistå utvecklingsländerna.