I kapitel 16 i rapporten "Providing Agri-environmental Public Goods through Collective Action " presenteras en fallstudie där det lyckade samarbetet i Söne Mads betesförening beskrivs och förklaras. Betet medför att typiskt icke-rivaliserande och icke-utestängbara varor (“kollektiva nyttigheter”) som biologisk mångfald och rekreationsmöjligheter upprätthålls.

Föreningens medlemmar uppskattar visserligen nyttigheterna, men det mesta av värdet tillfaller övriga samhället. Enbart ett lyckat samarbete är därför inte tillräckligt för att få en effektiv produktion av kollektiva nyttigheter. Istället är ersättningarna från Landsbygdsprogrammet huvudförklaringen till att markerna betas.

De viktigaste förklaringarna till samarbetet är att det ger kostnadsbesparingar och att incitamenten för att inte samarbeta är små. Alla medlemmar gynnas (av betesmöjligheter, lägre stängselkostnader, ersättningar och/eller landskapsrelaterade värden) samtidigt som markens alternativvärde är mycket lågt. Eftersom fodervärdet är lågt finns det i praktiken inga incitament för överbetning. En liten grupp, enkla regler för fördelningen av nettoinkomsten, tolerans / icke-rigiditet och ett stort socialt kapital gör att administrationskostnaderna kan hållas låga.