Fiske- och fiskerelaterade verksamheter utgör en stor del av ekonomin i många utvecklingsländer. Samtidigt har dessa länder många gånger begränsade möjligheter att bedriva fiske utanför de kustnära zonerna eftersom detta kräver en storskalig och kapitalintensiv flotta. Istället kan länderna genom fiskeriavtal med EU eller andra nationer tillåta utländska fartyg att fiska mot en ersättning och på så vis få ekonomisk avkastning från fiskresursen. Ersättningen från fiskeriavtalen motsvarar ibland så mycket som 30–50 procent av statsbudgeten.

I den här rapporten analyseras effekterna av EU:s fiskeriavtal med länder i Västafrika, Stilla havet och Indiska oceanen. Syftet med rapporten är att utifrån ekonomisk forskning lyfta fram problem och förtjänster med avtalen och med detta som utgångspunkt diskutera hur avtalen bidrar till att uppnå målsättningar som biologisk hållbarhet och ekonomiskt utbyte från resursen.

Rapporten ges ut av svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps): Sieps rapport 2016:12