Fiskeredskap som förlorats till havs fortsätter ofta fånga fisk – så kallat spökfiske. Det finns i dagsläget mycket begränsad information om förlorade fiskeredskap och dess effekter i svenska vatten. I rapporten görs två fallstudier för svenskt fiske; spökfångster av torsk från nätfiske i Östersjön och spökfångster av skaldjur från burfiske i västerhavet. De årliga spökfångsterna av torsk utgör 3-6 procent av det kommersiella fiskets fångster i östra Östersjön och 20-22 procent i Öresund, dvs. spökfisket kan ha en förhållandevis stor inverkan på bestånden i områden som Öresund med mycket nätfiske. För skaldjur i västerhavet går motsvarande analys inte att göra på grund av bristande datamaterial.

Analysen visar att det trots spökfiskets fångster inte är samhällsekonomiskt lönsamt att dragga efter förlorade fiskeredskap för varken torsk eller skaldjur. Kostnaderna för draggning är höga per uppfiskat redskap i förhållande till hur mycket redskapen spökfiskar. Vad gäller nät är de flesta som tas upp gamla och har i stor utsträckning redan slutat fånga fisk. Det beror på att nätens fångstförmåga avtar med tiden på grund av att de snor ihop sig och får påväxt av tång.