I den politiska debatten hävdas ofta att svenska varor produceras med metoder som är säkrare och mer djur och -miljövänliga än för varor från andra länder, och att svenska varor därmed borde ha högre priser. Svenska varor sägs ha ett mervärde som det är svårt att ta betalt för på marknaden. Syftet med denna rapport är att undersöka om det har gått att ta betalt för de svenska produktionsmetoderna på EU-marknaden, att diskutera begreppet mervärde så som det används i debatten och att diskutera och undersöka ursprungsmärkning. Ursprungsmärkning nämns ofta som ett sätt att synliggöra svenska mervärden.
I rapporten beräknas importpriser för 262 produkter för olika år och på olika marknader. Syftet är att undersöka om det finns systematiska skillnader i dessa priser som visar att svenska varor värderas högre än varor från andra länder. Därefter undersöks också effekten på svenska produkter av att det finns regler om ursprungsmärkning.
Då varorna undersöks var för sig visar analysen i huvudsak att i det i de allra flesta fall inte går att hitta några skillnader mellan svenska varor och varor från andra EU-länder. I de fall då det går att visa på skillnader, vilket gäller i tio procent av fallen, värderas svenska produkter oftast lägre än andra produkter. Värderingen av svenska jordbruksvaror visar sig också minska över tiden, något som tyder på att det inte blivit lättare att ta betalt för svenska mervärden efter EU-inträdet. Det visar sig att EU:s regler om obligatorisk ursprungsmärkning tycks ha varit särskilt gynnsamma för förädlade svenska produkter. För lågt förädlade produkter, som är mer beroende av själva produktionsmetoden i jordbruket, märks ingen sådan fördel.

Analysen stöder alltså inte uppfattningen om en generell förekomst av svenska mervärden i jordbruksproduktionen. Däremot visar resultatet en högre värdering av svenska produkter i några enskilda fall. Det framgår också att förädlingsprocessen är viktig för svenska producenter.