Frikopplingen av jordbruksstödet från produktionen har medfört en framväxt av så kallat passivt jordbruk: markägare som hävdar jordbruksmark utan att producera några jordbruksvaror. När mark som hävdas passivt efterfrågas av aktiva jordbrukare men inte säljs eller arrenderas ut till dem, uppstår en så kallad inlåsning av marken. Syftet med denna studie är att belysa vilka faktorer som påverkar förekomsten av passivt jordbruk och potentiell inlåsning av jordbruksmark i Sverige, samt om eventuell inlåsning kan reduceras genom förändringar i jordbrukspolitiken.

Vår analys visar att det upplevda inlåsningsproblemet främst uppstår på grund av att den aktiva jordbrukaren (den potentielle arrendatorn) erbjuder ett lägre arrende än vad markägaren är villig att acceptera för att upplåta marken.

En minskning av gårdsstödet eller en skärpning av hävdkraven skulle motverka inlåsning av mark, men sådana förändringar skulle även försämra förutsättningarna för många aktiva jordbrukare som är beroende av stödet, framförallt i marginalbygder. Det blir följaktligen mindre mark i produktion med sänkt gårdsstöd i marginalbygder, eftersom fortsatt produktion är det mest kostnadseffektiva sättet att uppfylla hävdkraven för vissa marker. I högproduktiva regioner fungerar gårdsstödet däremot främst som en transferering till markägare via kapitalisering (dvs. högre arrende- och markpriser).