Fiske- och fiskerelaterade verksamheter utgör en stor del av ekonomin i många
utvecklingsländer. Samtidigt har dessa länder många gånger begränsade
möjligheter att bedriva fiske utanför de kustnära zonerna eftersom detta kräver
en storskalig och kapitalintensiv flotta. Istället kan länderna genom fiskeriavtal
med EU eller andra nationer tillåta utländska fartyg att fiska mot en ersättning
och på så vis få ekonomisk avkastning från fiskresursen. Ersättningen från
fiskeriavtalen motsvarar ibland så mycket som 30–50 procent av statsbudgeten.
I den här rapporten analyseras effekterna av EU:s fiskeriavtal med länder i
Västafrika, Stilla havet och Indiska oceanen. Syftet med rapporten är att utifrån
ekonomisk forskning lyfta fram problem och förtjänster med avtalen och med
detta som utgångspunkt diskutera hur avtalen bidrar till att uppnå målsättningar
som biologisk hållbarhet och ekonomiskt utbyte från resursen.
Rapporten ges ut av svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps): Sieps rapport 2016:12