Genom den gemensamma fiskeripolitiken regleras flertalet aspekter på EU:s eget havsfiske. Politiken reglerar fångsterna, den reglerar marknaden för fiskets produkter och den ger strukturstöd för att höja produktiviteten i fisket.

Men politiken reglerar också förhållanden långt utanför långt utanför EU:s gränser. Genom fjärrfiskavtal köper EU fiskerättigheter av framförallt u-länder. Det är effekter av dessa delar av EU:s fiskeripolitik som diskuteras i denna rapport.

Sedan ett drygt år tillbaks har SLI regeringens uppdrag att göra ekonomiska analyser inom fiskeområdet. Den första rapporten publicerades i somras. I den analyseras hur havets gemensamma naturresurser kan förvaltas på ett hållbart sätt, de ekonomiska orsakerna till överfiskning samt hur EU:s gemensamma fiskeripolitik påverkar situa-tionen.

I föreliggande rapport analyseras effekterna av EU:s internationella fiskeriavtal med u-länder. De utgör budgetmässigt ett betydande inslag i den gemensamma fiskeripoli-tiken – hela 25 procent av utgifterna för politiken används till att i främmande vatten köpa fiskerättigheter för EU:s fiskare. EU:s fiskeflotta fångar ungefär 20 procent av sin fisk i ländernas vatten.

Huvudfrågan i analysen är hur avtalen påverkar EU:s avtalsländer. Innebär avtalen att den ekonomiska situationen förbättras i länderna, eller är avtalen framförallt bra för EU? Finns det risk att EU genom avtalen utnyttjar länderna? Hur stämmer i så fall avtalen överens med EU:s utvecklingspolitik samt med EU:s beslut att alla politikom-råden ska stå i överensstämmelse med utvecklingspolitikens mål? Ligger fiskeripoliti-ken i denna linje, eller bryter EU genom sin fiskeripolitik mot detta beslut?

Och för att återknyta till frågan i SLI:s förra rapport: Bidrar avtalen till överfiskning? Ligger de totala fångsterna i ländernas vatten inom gränsen för ett hållbart fiske eller tär EU-fisket på de avtalsslutande ländernas långsiktiga naturresurser?