I den politiska debatten hävdas ofta att svenska varor produceras med
metoder som är säkrare och mer djur och -miljövänliga än
för varor från andra länder, och att svenska varor därmed
borde ha högre priser. Svenska varor sägs ha ett mervärde som
det är svårt att ta betalt för på marknaden. Syftet med
denna rapport är att undersöka om det har gått att ta betalt
för de svenska produktionsmetoderna på EU-marknaden, att diskutera
begreppet mervärde så som det används i debatten och att diskutera
och undersöka ursprungsmärkning. Ursprungsmärkning nämns
ofta som ett sätt att synliggöra svenska mervärden.
I rapporten beräknas importpriser för 262 produkter för olika år
och på olika marknader. Syftet är att undersöka om det finns
systematiska skillnader i dessa priser som visar att svenska varor värderas
högre än varor från andra länder. Därefter undersöks
också effekten på svenska produkter av att det finns regler om ursprungsmärkning.
Då varorna undersöks var för sig visar analysen i huvudsak att
i det i de allra flesta fall inte går att hitta några skillnader
mellan svenska varor och varor från andra EU-länder. I de fall då det
går att visa på skillnader, vilket gäller i tio procent av
fallen, värderas svenska produkter oftast lägre än andra produkter.
Värderingen av svenska jordbruksvaror visar sig också minska över
tiden, något som tyder på att det inte blivit lättare att ta
betalt för svenska mervärden efter EU-inträdet. Det visar sig
att EU:s regler om obligatorisk ursprungsmärkning tycks ha varit särskilt
gynnsamma för förädlade svenska produkter. För lågt
förädlade produkter, som är mer beroende av själva produktionsmetoden
i jordbruket, märks ingen sådan fördel.
Analysen stöder alltså inte
uppfattningen om en generell förekomst
av svenska mervärden i jordbruksproduktionen. Däremot visar resultatet
en högre värdering av svenska produkter i några enskilda fall.
Det framgår också att förädlingsprocessen är viktig
för svenska producenter.