Eftersom jordbruket är beroende av ekosystemtjänster finns det ett samband mellan växtodling och biologisk mångfald. Ekosystemtjänster är sällan avgränsade till en viss gård och skydd av habitat med ett rikt djur-och växtliv kommer därför att för det mesta att gynna flera lantbrukare. Problemet är att kostnaderna för habitatskydd ofta bärs av individuella lantbrukare och att lantbrukare blir beroende av varandra för produktion av ekosystemtjänster.

Vi undersöker därför om ekosystemtjänster bör förvaltas på landskapsnivå snarare än på gårdsnivå och diskuterar under vilka förutsättningar som en sådan förvaltning kan vara lämplig. Vi använder en agent-baserad modell (ABM) för detta ändamål.

Våra resultat visar att landskapsförvaltning ger högre skördar utan att kostnaderna ökar, vilket innebär att lantbrukare skulle gynnas av en sådan förvaltning. Ett problem är att lantbrukare har incitament att undvika att upprätta habitat på sin egen mark och hoppas på att grannarna gör det istället, dvs. ett klassiskt fångarnas dilemma uppstår. För att undvika detta bör förvaltningen utformas så att betalningar kombineras med böter för de som inte levererar utlovade ekosystemtjänster.

För en kortfattad version av artikeln, se AgriFood Policy Brief 2016:4