I svenska vatten finns ett antal fisk- och skaldjursarter som fiskas långt under de nivåer som bestånden klarar. Dessa arter benämns ofta som underutnyttjade. Ett ökat fiske skulle kunna bidra inte bara till fiskets ekonomiska bärkraftighet utan också till ökad självförsörjning av livsmedel och i vissa fall positiva effekter på de marina ekosystemen. Att det inte sker fiske på en art trots att det finns biologiskt utrymme att göra det kan ha flera anledningar. En är regleringar som gör det svårt för fisket att nyttja arten, exempelvis regler kring redskapsutformning, säsonger, eller restriktioner kring var fisket får ske. Vanligtvis finns det en biologisk grund för sådana regleringar som exempelvis att minska risken för bifångster av känsliga arter. I andra fall kan nyttjandet vara lågt på grund av svag efterfrågan på arten. Finns det inga ekonomiska incitament att bedriva fiske kommer arten inte att nyttjas fullt ut. Från en ekonomisk synvinkel är en sådan art inte underutnyttjad även om det finns ett biologiskt utrymme att öka fisket.

Rapporten inkluderar fyra exempel på underutnyttjade arter; braxen, mört, spigg och havskräfta. Braxen och mört är exempel där tillgången är god men där efterfrågan från konsumenter är låg. Det är därför framför allt marknadshinder som gör att braxen och mört inte utnyttjas. Spigg och havskräfta är arter som det idag finns en marknad för och det är framför allt olika former av regleringar som gör att arterna inte fiskas i större utsträckning.