I svenska vatten finns ett antal fisk- och skaldjursarter som fiskas långt
under de nivåer som bestånden klarar. Dessa arter benämns ofta som
underutnyttjade. Ett ökat fiske skulle kunna bidra inte bara till fiskets
ekonomiska bärkraftighet utan också till ökad självförsörjning av livsmedel
och i vissa fall positiva effekter på de marina ekosystemen. Att
det inte sker fiske på en art trots att det finns biologiskt utrymme att
göra det kan ha flera anledningar. En är regleringar som gör det svårt
för fisket att nyttja arten, exempelvis regler kring redskapsutformning,
säsonger, eller restriktioner kring var fisket får ske. Vanligtvis finns det
en biologisk grund för sådana regleringar som exempelvis att minska
risken för bifångster av känsliga arter. I andra fall kan nyttjandet vara
lågt på grund av svag efterfrågan på arten. Finns det inga ekonomiska
incitament att bedriva fiske kommer arten inte att nyttjas fullt ut. Från
en ekonomisk synvinkel är en sådan art inte underutnyttjad även om
det finns ett biologiskt utrymme att öka fisket.
Rapporten inkluderar fyra exempel på underutnyttjade arter; braxen,
mört, spigg och havskräfta. Braxen och mört är exempel där tillgången
är god men där efterfrågan från konsumenter är låg. Det är därför framför
allt marknadshinder som gör att braxen och mört inte utnyttjas.
Spigg och havskräfta är arter som det idag finns en marknad för och det
är framför allt olika former av regleringar som gör att arterna inte fiskas
i större utsträckning.
Läs mer genom att ladda ned Rapporten som pdf: Underutnyttjade arter i svenskt
fiske - En ekonomisk analys